John Broadwood var en av de främsta klavermakarna i London på sin tid och även om vi i Sverige hade  importförbud av instrument så kom ett och annat engelskt klaver hit. Engelska instrument var viktiga förebilder för de svenska klavermakarna och dessa kunde få dispens för att importera enstaka instrument. Johan Söderberg (verksam i Stockholm 1803-1826) fick troligen en sådan dispens. I vilket fall som helst så tillverkade han fina hammarflyglar som i princip var kopior av de som kom från Broadwoods verkstad.

 

Tillverkningsnumret

Anhängningslisten i den lägsta basen har släppt ifrån sargen och riskerar att slitas loss.

Dämmarna är klädda med bly för att bli lite mer effektiva. Halvcirklarna av metall hjälper till att hålla emot strängtrycket och se till att inte spalten där hammare och dämmare skall kunna röra sig, trycks ihop.

 

Anhängningslisten i basen hade en ljusare nyans än listerna runt om och när den lossats syns  flera gamla hål som inte passar med den nuvarande listen. Flera bitar fanér saknas också så det är alltså inte första gången som listen lossnat. Troligen har den då brutits sönder och man har gjort en ny list och borrat nya hål mellan de ursprungliga.

 

Så långt det är möjligt vill man använda samma metoder och material som byggaren gjorde en gång i tiden. Med tanke på att den förra restaureringen inte klarade att hålla anhängningslisten på plats och att sargen hade många (nu pluggade) borrhål har jag förstärkt med ett plattjärn av mässing som skall hjälpa till att hålla emot strängspänningen.

 

De gamla stämnaglarna var borttagna och istället utbytta mot ”moderna”, fyrkantiga naglar av en kraftigare dimension. När inte heller de orkade hålla strängspänningen började man kila hålen med tjock papp.

 

Resonansbotten och stämstocken är nu rengjord och strängarna är tillbaka med nya stämnaglar. Dessa har en rektangulär överdel och liknar mer de ursprungliga. På resonansbotten syns också en av Broadwoods innovationer. Strängarna vilar på två separata steg (stall). Detta gjorde han för att få en bättre ton i övergången mellan mässingssträngarna i basen och järnsträngarna i diskanten. Något patent tog han aldrig ut och det gjorde att det inte dröjde alltför länge innan alla tillverkare av hammarinstrument började använda samma princip. Detta gäller än idag!